Hummus (och lite sport).
Okej. Nu ska jag använda min retoriska förmåga till att knyta ihop två skilda ämnen; sport och mat. Vi börjar med en liten harmlös spaning.
Nu i vm-tider diskuteras det nämligen vilt kring tv-sändningarna. Den antagligen relativt stora del av licensbetalarna som faktiskt inte tycker att meningen med livet stavas Slovakien - Paraguay klagar över att fotboll numer är det enda som sänds på tv. Och de som "råkat" lägga pappaledigheten just under vm klagar istället på oljudet från läktarplats. Ljudet från den sydafrikanska vuvuzelan anses vara outhärdligt och många röster har höjts för att införa ett förbud.
Paus för eftertanke.
För hur jobbigt man än tycker att ljudet nu är, är det väl helt absurt att börja tala om ett förbud? Eller nej, absurt är förstås fel ord att använda. Det hela är istället ett lysande exempel på eurocentrism. För ska det låtas på läktarplats ska det förstås låtas i ord som "in med bollen i mål" och "öka takten sista kvarten". All annan form av publikfest bör såklart klacifieras som oljud. Eller om nu dessa afrikaner ska ha en annan publiktradition, måste den väl åtminstone följa vår exotiserande bild av afrika. För skippa gärna hejaramsor, men spela då istället samba på bongotrummor och dansa i bastkjolar!
Ungefär så går tankarna kring fotbolls-vm. Och jag inser nu att det här blir alldeles för långt, för det var inte alls det här som var min så kallade spaning. Men den kan vi ju spara till en annan gång. Idag kan vi istället låtsas att jag knyter ihop både sport, mat och politik.
Då återstår ju bara maten. Och i sanningens namn vet jag inte hur jag ska knyta ihop det. Och ärligt talat spelar det väl heller ingen roll. Det är väl bara att klistra in ett vegetariskt recept. Varför inte hummus som jag gjorde härom dagen - för mig nytt och som jag tänker att man kan ha till allting. Som substitut för smör, som sås, som smaksättare etc.
Mixa kikärter, sesampasta (någon matsked bara), chilifrukt och olivolja. Smaksätt med salt, peppar, vitlök och citronsaft. Och förstås vilka kryddor man vill. Olivoljan används mest för att reglera konsistensen så mängd får man förstås också bestämma själv. Förslagsvis tänker man i banor kring hård sås.
Och sist men inte minst; sesampastan. Det går att köpa på burk (det gör väl hummus också, men då blir det inte så mycket recept som produktplacering) under namnet tahini, men jag valde att göra på egen hand. Mest för att jag inte hittade någon att köpa. Men rosta sesamfrön i ugnen i kanske fem minuter, mixa/krossa och tillsätt lite sesamolja. Om du som jag inte vet vad sesamolja är, kan man använda olivolja. Och om nu sesampastan enbart ska användas i hummusen, kan man gisningsvis bara blanda i lite rostade sesamfrön direkt. Gissningsvis.
Nyttigt och mångkulturellt.
Nu i vm-tider diskuteras det nämligen vilt kring tv-sändningarna. Den antagligen relativt stora del av licensbetalarna som faktiskt inte tycker att meningen med livet stavas Slovakien - Paraguay klagar över att fotboll numer är det enda som sänds på tv. Och de som "råkat" lägga pappaledigheten just under vm klagar istället på oljudet från läktarplats. Ljudet från den sydafrikanska vuvuzelan anses vara outhärdligt och många röster har höjts för att införa ett förbud.
Paus för eftertanke.
För hur jobbigt man än tycker att ljudet nu är, är det väl helt absurt att börja tala om ett förbud? Eller nej, absurt är förstås fel ord att använda. Det hela är istället ett lysande exempel på eurocentrism. För ska det låtas på läktarplats ska det förstås låtas i ord som "in med bollen i mål" och "öka takten sista kvarten". All annan form av publikfest bör såklart klacifieras som oljud. Eller om nu dessa afrikaner ska ha en annan publiktradition, måste den väl åtminstone följa vår exotiserande bild av afrika. För skippa gärna hejaramsor, men spela då istället samba på bongotrummor och dansa i bastkjolar!
Ungefär så går tankarna kring fotbolls-vm. Och jag inser nu att det här blir alldeles för långt, för det var inte alls det här som var min så kallade spaning. Men den kan vi ju spara till en annan gång. Idag kan vi istället låtsas att jag knyter ihop både sport, mat och politik.
Då återstår ju bara maten. Och i sanningens namn vet jag inte hur jag ska knyta ihop det. Och ärligt talat spelar det väl heller ingen roll. Det är väl bara att klistra in ett vegetariskt recept. Varför inte hummus som jag gjorde härom dagen - för mig nytt och som jag tänker att man kan ha till allting. Som substitut för smör, som sås, som smaksättare etc.
Mixa kikärter, sesampasta (någon matsked bara), chilifrukt och olivolja. Smaksätt med salt, peppar, vitlök och citronsaft. Och förstås vilka kryddor man vill. Olivoljan används mest för att reglera konsistensen så mängd får man förstås också bestämma själv. Förslagsvis tänker man i banor kring hård sås.
Och sist men inte minst; sesampastan. Det går att köpa på burk (det gör väl hummus också, men då blir det inte så mycket recept som produktplacering) under namnet tahini, men jag valde att göra på egen hand. Mest för att jag inte hittade någon att köpa. Men rosta sesamfrön i ugnen i kanske fem minuter, mixa/krossa och tillsätt lite sesamolja. Om du som jag inte vet vad sesamolja är, kan man använda olivolja. Och om nu sesampastan enbart ska användas i hummusen, kan man gisningsvis bara blanda i lite rostade sesamfrön direkt. Gissningsvis.
Nyttigt och mångkulturellt.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Alltså Emil, sluta aldrig blogga. Du är för bra, eller mest rolig och lite bra.
Postat av: emil
tack hanna, det värmer på riktigt. när jag tolkar det som en komplimang alltså. om jag tolkar det som en uppmaning - "sluta aldrig blogga!" - så känns det mer tvetydigt. klarar inte riktigt av det alltid.
men den här bloggen känns lite lättare än den andra. egentligen blir ju innehållet exakt detsamma, det enda som skiljer är väl att ingen läser det jag skriver här. men har inte bestämt mig för om det är skönt eller tråkigt. bäggedera tror jag.
Trackback
